Intervju med förlaget PM Press
Motkraft
I februari publicerade de nordamerikanska förlagen PM Press (Oakland, USA) och Kersplebedeb (Montréal, Kanada) den första delen av en tvåbandig “Documentary History” om Röda-armé fraktionen (RAF) i Tyskland. Banden innehåller både översättningar av RAF:s originaltexter och omfattande texter om deras historiska kontext. Projektet är det hittills mest ambitiösa försök att dokumentera RAF:s historia på engelska. Den följande intervjun med bokens kanadensiska redaktörer, André Moncourt och J. Smith, gjordes av Gabriel Kuhn. Den tyska versionen ska publiceras i nummer 41 av tidskriften Arranca! i december. En längre engelsk version ligger på germanguerrila.com. Boken The Red Army Faction, A Documentary History – Volume 1: Projectiles for the People finns att köpa i Stockholm vid Bokhandeln Info, Tjärhovsgatan 44, eller kan beställas via nätet, bäst hos PM Press eller Kersplebedeb.
Ni måste ha jobbat otroligt hårt för det här projektet. Var kom motivationen ifrån?
André: Det fanns flera aspekter. Viktigt för mig personligen var att jag bodde i Tyskland under flera perioder på 1980-talet. Dessutom har den nordamerikanska vänstern alltid varit väldigt intresserad av Tysklands radikala vänsterrörelse.
Varför det?
André: Mest därför att vita radikala vänsteraktivister i Nordamerika hade samma bakgrund som kamrater i Tyskland. I bägge länder politiserades de flesta under 1960-talets ungdoms- och studentrevolter. Det betydde att både aktionerna och retoriken av den västtyska stadsgerillan verkade mera relevanta för vita aktivister i Nordamerika än till exempel den proletära kampen av Röda brigaderna i Italien. Angående nationella befrielserörelser som IRA eller ETA så fanns det inte mycket intresse heller, utom i Quebec vars självständighetsrörelse på 60-talet hade en militant flygel, Front de liberation du Québec. Men det var inte RAF som folk var mest nyfikna på. Mest uppmärksamhet och sympati fick de Revolutionära cellerna och Rote Zora. Deras icke-centraliserade struktur, formen av aktionerna och anknytningen till breda sociala rörelser verkade speciellt attraktiva.
Fanns det också paralleller mellan de beväpnade grupperna i Nordamerika och Tyskland?
André: Om vi pratar om de vitt dominerade grupperna i Nordamerika, så absolut. I båda fallen var dödliga attacker från statens sida avgörande för gruppernas radikalisering: i Västtyskland skjutningen av Benno Ohnesorg 1967, i USA skjutningar vid universiteten Kent State och Jackson State 1970. I båda fallen var Vietnamkriget en stor faktor. Och i båda fallen fanns det under 1980-talet gemensamma antiimperialistiska fokuseringar på Mellanöstern, Central- och Sydamerika samt Sydafrika.
J.: Det är dock viktigt att påpeka att kampen i Nordamerika också präglades av uppdelningar i nationer inom de nordamerikanska länderna. Det skapar en viktig skillnad. First Nations, afroamerikaner och Latinos/Latinas bildar förtryckta nationer inom Kanada och USA – något som inte fanns i Tyskland. Den enda riktiga relationen som RAF hade till förtryckta nationer var i de palestinska utbildningslägren där deras medlemmar tränades under 1970-talet. RAF kämpade mot imperialismen som ett system; basen fanns i deras eget samhälle. Frågor om hur man kan och måste förhålla sig till förtryckta nationer var mycket mera konkreta i Nordamerika. Det finns också skillnader mellan RAF och de vitt dominerade nordamerikanska grupperna. Om man jämför RAF med Weather Underground till exempel, så kan – beroende på ens politiska åsikter – RAF-medlemmar verka som fanatiska mördare och Weather-medlemmar som amatörmässiga hippies. De unga männen och kvinnorna som grundade RAF var uppväxta i ett postfascistiskt samhälle, deras lärare, poliser, domare och till och med deras föräldrar hade varit inblandade i förintelsen. Det betyder att den politiska kampen betydde något annat för dem än för aktivister från den nordamerikanska vita medelklassen. Våld hade andra dimensioner. Resultatet är märkligt: medan RAF, precis som Weather, hade sin bakgrund i en vit förtryckarnation, så var deras attityd och deras metoder mer lika grupper som Black Liberation Army, dvs. grupper med en bakgrund i förtryckta nationer.
Varför bestämde ni er att göra böcker om RAF fast andra västtyska gerillagrupper verkade ha varit mer populära inom Nordamerikas radikala vänster?
André: Vi ska också göra böcker om 2 juni-rörelsen, Revolutionära celler och Rote Zora. Men vi har bestämt oss för att arbeta kronologiskt. Angående RAF så finns det mycket som är unikt. Det är ingen överraskning att gruppen fortfarande räknas som den arketypiska gerillagruppen i Första Världen. Det finns mycket att lära sig från den här historien – speciellt eftersom det inte finns någon likartad grupp som har skrivit lika många texter.
Vad är det viktigaste som vi kan lära oss från RAF:s historia?
André: Det finns positiva och negativa sidor, som alltid. För att börja med den positiva sidan: RAF lyckades under sina första två år att skapa en infrastruktur och en ideologisk bas som hjälpte gruppen att överleva även efter sina grundare och centrala medlemmars gripande eller död. Organisationen återskapades minst fyra gånger under sin 30-åriga historia, vilket är väldigt speciellt. Dessutom visade RAF-medlemmar hur man kunde använda rättegångar och hungerstrejker som överlevnadsstrategier och som organisatoriska verktyg. Slutligen bevisade RAF att en liten grupp av väl organiserade och dedikerade individer kan slå jättehårt mot staten och sina representanter.
På den negativa sidan så ledde RAF:s beslut att komplett gå under jorden till isolation – inte bara från majoritetssamhället men också från en stor del av den radikala vänsterrörelsen. Gruppens beslut att i mitten av 1970-talet fokusera teoretiskt på en traditionell antiimperialistisk linje och praktiskt på att befria fångarna kan man förstå – men från dagens perspektiv var det fel.
Hoppas ni att era böcker kan bidra till en diskussion om beväpnad kamp idag?
André: Om det ska finnas en sådan diskussion så är det väldigt viktigt att studera RAF:s historia. Angående perspektivet av beväpnad kamp generellt så tycker jag att det måste finnas två förutsättningar: en koppling till en massrörelse och ett tydligt mål som aktionerna syftar till.
J.: Beväpnat motstånd kommer att uppstå vare sig vi vill det eller inte. När det uppstår så är det inte avgörande om folk vet mycket om RAF. Men jag tycker att vi till stor utsträckning kan lära oss av de experiment med beväpnad kamp som har funnits – åtminstone för att undvika att göra samma fel. Här i Nordamerika finns det en olycklig tendens, nämligen att man inte diskuterar felen som har gjorts. Men om vi alltid skyller på staten och COINTELPRO för allt som har gått fel så ska vi varken hjälpa framtidens kamrater eller visa respekt för de kamrater som tidigare har riskerat sina liv och sin frihet i kampen. En fördel med att studera en beväpnad grupp från ett annat land är att det underlättar en analys av vissa av den beväpnade kampens dynamiker. Det finns mer distans och mindre ego.
Varför är du så säker på att det kommer att finnas beväpnat motstånd i framtiden? Gäller det för Nordamerika också? Finns det stora skillnader mellan USA och Kanada?
J.: Kapitalismen producerar fortfarande enorma motsättningar som inte kommer att försvinna utan att kapitalismen försvinner. Så någon gång – förhoppningsvis tidigare än senare – ska det finnas revolutionära rörelser. Några människor kommer att bli frustrerade om dessa rörelser sätter gränser för sig själva och de kommer att organisera hemliga, illegala och våldsamma aktioner. Det har ingenting med teleologi att göra om jag säger så, det handlar bara om sociala realiteter. Och det gäller generellt, inte bara i vissa länder.
Men för att svara på frågan om situationen i Nordamerika: I USA och Kanada finns det bara sporadiska, enskilda attacker mot statsmyndigheter och koncerner. Det är individer eller små grupper som gör dem – ingen organisation. I bästa fall finns det någon vag idé som förenar några aktivister. Aktionerna som gjordes i namnet av Earth Liberation Front i 90-talet är kanske det bästa exemplet för detta. Men utan starka strukturer kan sådana aktioner inte ta oss särskilt långt.
Speciellt i Kanada gör First Nations ett undantag. Där lever traditionen av beväpnat motstånd och det visar sig med några års mellanrum i konfrontationer med staten. Men den här kampen gäller mest självförsvar, samt kontroll över vissa områden osv. Man försöker att minska statens våld. Stadsgerilla är något annat.
Back to J. Smith and André Moncourt’s Author Page
